Personligen tror jag att de flesta av oss på något sätt, använder projektion som ett verktyg för att slippa ta ansvar. Projektion är precis som det låter, att likt en projektor skjuta iväg det som pågår inom oss mot ett annat föremål. I det här sammanhanget kan det handla om att föremålet kan vara såväl någonting levande som någonting dött.
Fenomenet projicering är något de flesta av oss lärt sig i tidig ålder (vi härmar trots allt våra vuxna förebilder). det kan varit frågan om budskap från våra föräldrar såsom – du gör mig så ledsen, du gjorde mig så besviken, du har gjort mig irriterad, du gör mig glad, hon eller han får mig att känna mig osäker, etc. genom denna typ av budskap programmeras vi till – att när vi känner någonting, så är det någon eller våra känslor.
Problemet med projiceringar, är att vi ifrånsäger oss kontrollen och möjligheten att påverka. Vi sitter i händerna på det yttre. Undermeningen när vi projicerar är – om du inte du är som du är, skulle jag inte känna som jag gör, därför måste du ändra på dig själv eller fortsätta vara den du är ( detta beroende på vilken typ av känslor som väcks genom den andres beteende ).
Detsamma gäller när det kommer till föremål, eller situationer. Du kanske säger – jag kan inte lyfta den där stenen, den är för tung. Det är en projektion. Det du säger är – att det är stenens fel att du inte orkar lyfta den. Men faktum är, att stenen väger vad den väger, och den kan inte göra någonting åt den saken. I detta sammanhang är det helt enkelt du som är för svag.
Vi anväder oss av uttryck som – Den här uppgiften är för svår att lösa, men menar egentligen – jag har inte tillräckligt med kunskap för att lösa den här uppgiften. Den är vad den är, och kan inte göra någonting åt detta. Vi säger – det är för dyrt, men menar egentligen – jag har för lite pengar. Det kostar vad det kostar. Vi säger – det är tuffa eller svåra tider, men menar – jag har inte förmågan att styra mina känslor i situationen som den är just nu.
Så här pågår det för många av oss, medvetet eller omedvetet kommunicerar vi till såväl oss själva som till vår omvärld att vi inte har förmågan att leda oss själv, att kontrollera vår egen tillvaro eller våra känslor. Oavsett om detta är en självvald strategi eller inte, kommer det förr eller senare försätta oss i en situation där vi känner oss som ett offer för omständigheterna.
En känsla som i sin tur leder till att vi förgörs av den maktlöshet vi upplever. Det positiva är dock att vi kan göra någonting åt saken, vi kan genom en större nivå av medvetenhet kring vår sätt att kommunicera och etikettera, förändra vårt val av ord och tankar. Genom att ersätta dem med mer stödjande uttryck ökar vi också våra möjligheter till förändring.
Om vi har ambitionen att bli ”mindre” projicerande tror jag personligen på att en bra väg att gå, är att ta en ämne eller område i taget. Tar vi för stora grepp har vi en tendens att känna att uppgiften blir oss övermäktig, och kanske ger upp.
Lycka till
Även om de flesta jag har mött, har haft ett stort och öppet sinne för många av de (som jag har fått höra, kontroversiella idéer), så har där också funnits människor som uppvisat
